Om boken: år / I allmänhet kan Shakespeares dikter förstås inte jämföras med hans lysande dramer. Men tagna av sig själva bär de prägeln av extraordinär talang, och om de inte hade drunknat i dramatikern Shakespeares härlighet, kunde de mycket väl ha bringat och förvisso stor berömmelse till författaren: vi vet att vetenskapsmannen Meares såg i Poeten Shakespeare en andra Ovidius. Men dessutom finns det ett antal recensioner från andra samtida som talar om den "nya Catullus" med största förtjusning. Dikter Dikten "Venus och Adonis" publicerades 1593, när Shakespeare redan var känd som dramatiker, men författaren själv kallar den för sin litterära förstfödde, och därför är det mycket möjligt att den antingen är tänkt eller till och med delvis skriven i Stretford. Det finns också ett antagande att Shakespeare ansåg att dikten (i motsats till pjäser för den offentliga teatern) var en genre värd uppmärksamhet från en ädel beskyddare och ett högkonstverk[20]. Ekon av hemlandet gör sig tydligt påminda. Den lokala medelengelska smaken känns livligt i landskapet, det finns inget sydligt i det, som krävs av poetens andliga blick, utan tvekan fanns det inhemska bilder av Warwickshires fridfulla fält med sina mjuka toner; lugn skönhet. Man kan också i dikten känna en utmärkt hästkännare och en utmärkt jägare. Handlingen är till stor del hämtad från Ovidius Metamorfoser; dessutom är mycket lånat från Logens Scillaes Metamorphosis. Dikten utvecklades med all renässansens ohederlighet, men fortfarande utan lättsinne. Och detta berodde främst på den unga författarens talang, förutom att dikten skrevs på klangfulla och pittoreska vers. Om Venus ansträngningar att tända begär hos Adonis förvånar den senare läsaren med sin uppriktighet, så ger de samtidigt inte intrycket av något cyniskt och inte värt en konstnärlig beskrivning. Framför oss är passion, verklig, frenetisk, grumlig för sinnet och därför poetiskt legitim, liksom allt som är ljust och starkt, är den andra dikten - "Lucretia", publicerad nästa år (1594) och tillägnad, som den första. , till Earl of Southampton. I den nya dikten finns inte bara något otyglat, utan tvärtom kretsar allt, liksom i den antika legenden, kring den mest raffinerade förståelsen av ett helt konventionellt begrepp om kvinnlig heder. Förolämpad av Sextus Tarquinius anser Lucretia att det inte är möjligt att leva efter stölden av hennes äktenskapliga heder och uttrycker sina känslor i långa monologer. Briljanta, men ganska ansträngda metaforer, allegorier och antiteser berövar dessa monologer verkliga känslor och ger hela dikten en retorisk kvalitet. Men denna typ av pompa och ståt när man skrev poesi var mycket populär bland allmänheten, och "Lucrezia" var lika framgångsrik som "Venus och Adonis." Bokhandlare, som ensamma gynnades av litterära framgångar på den tiden, eftersom litterär egendom för författare då inte fanns, tryckte upplaga efter upplaga. Under Shakespeares livstid gick "Venus och Adonis" igenom 7 upplagor, "Lucretia" - 5. Ytterligare två små, svaga, uppfostrade verk tillskrivs Shakespeare, varav ett, "A Lover's Complaint", kan ha skrivits av Shakespeare i hans ungdom. Dikten "The Passionate Pilgrim" publicerades 1599, när Shakespeare redan var känd. Dess författarskap ifrågasätts: det är möjligt att tretton av de nitton dikterna inte skrevs av Shakespeare. 1601 publicerade Chesters samling Jove's Martyr of Rosalind Shakespeares svaga allegoriska dikt "The Phoenix and the Dove"».